Hur britterna blev limeys och amerikanarna började knapra C-vitamin

I USA brukar man kalla britter för det något obskyra ”limey”. Som så ofta när det gäller slanguttryck döljer sig en fascinerande historia bakom uttrycket. Även om ordet nedtecknades först 1918, måste man dock gå tillbaka betydligt längre än så för att hitta begreppets ursprung.  

Under 1400-talet började europeerna ”upptäcka” resten av världen under det som brukar kallas ”upptäcksresornas tid”. Man hade redan tidigare anat att det fanns något mer bortom horisonten, men det var en mängd olika tekniska problem som behövde lösas för att så långa resor skulle vara möjliga: navigation, skeppsbyggnation, bättre segel bland mycket annat. Man stötte dock snart också på ett annat stort problem - skörbjugg. Under mänsklighetens tidigare historia hade skörbjugg sällan varit något större problem under båtresor - inga resor var helt enkelt tillräckligt långa. När man väl gav sig ut på längre resor, ibland månader utan att se land, väcktes en del nya problemställningar. Eftersom man sällan visste exakt hur lång tid man skulle behöva proviantera för tog maten exempelvis ofta slut, eller ruttnade i förtid. Länge, långt in på 1800-talet, trodde man dessutom att all mat endast innehöll ett gemensamt näringsämne, och att det mer handlade om kvantitet än om vad man faktiskt åt. Den mat som togs med på resorna var därför ganska ensidig, och efter hand ledde denna ensidighet i kosten till att förbluffande många sjömän - vi räknar dem i miljoner - dog under upptäcksresorna. Av Magellans 230 sjömän tog skörbjuggen 208; Da Gamas besättning på 170 decimerades till 54: Anson förlorade 1300 av 2000; av de 184 899 sjömän som brittiska flottan behövde för Sjuårskriget 1756-1763 dog 133 708, de allra flesta av skörbjugg. 

Eftersom risken att inte återvända ökade i takt med att resorna blev längre (till slut var den nära 50%) ägnades stor tankemöda till att försöka lista ut hur skörbjuggen skulle kunna botas. Ganska snart stod det klart att citrusjuice var ett bra botemedel om inte vanlig, färsk mat fanns att tillgå. Denna tanke publicerades åtskilliga gånger: 1593 (Amiral Sir Richard Hawkins), 1614 (John Woodall), 1707 (Mrs. Ebot Mitchell), 1734 (Johann Bachstrom), 1747 och 1753 (James Lind) för att nämna några. Vissa lyssnade på råden; James Cooks resa 1768-71 är bland annat känd för att hans experimenterade med olika former av botemedel ledde till att ingen av hans besättningsmän drabbades av skörbjugg. 

Det skulle dock dröja häpnadsväckande länge innan dessa resultat, några av dem naturligtvis mer anekdotiska - men vissa resultatet av rigorösa medicinska studier (exempelvis Lind) - ledde till en implementering av nya rutiner på stor skala. I den brittiska flottan, där kolossala mängder människor dör under 16-1800-talen, dröjer det till 1860-talet, alltså först 120 år efter att James Lind bortom allt rimligt tvivel bevisat att man kan bota skörbjugg med citrusjuice. I den så kallade Merchant Shipping Act fastslogs att alla sjömän i den militära flottan och inom kommersiell sjöfart skulle få en daglig ranson av lime. Limejuice och limegräs blir efter hand så förknippat med brittiska sjömän att ”lime-suckers”, sedan förenklat till ”limeys”, under 1800-talet blir ett allmänt smeknamn för britter i USA.  

Citrusfrukt som ett botemedel för skörbjugg är alltså ett exempel på en god idé som tar lång tid på sig att spridas och få fäste, trots att sjukdomen utgjorde ett högst reellt socioekonomiskt problem, åtminstone i vissa samhällsskikt, och, inte minst, också innebar ett rejält problem för flottan. Kanske är det dock på grund av C-vitaminens hjälteroll för sjöfarten som den idag har etablerats i det kollektiva medvetandet som ”hälsovitaminen” framför andra, och lägger grunden till den idag enorma tillskottsindustrin, vilket osökt leder oss till nästa del av berättelsen.

Linus Pauling, känd som nobelpristagare i kemi 1954, plågades sedan tidigt 1940-tal av återkommande förkylningar, vilket han upplevde hindrade honom i hans arbete. I jakten på något som skulle kunna hålla honom friskare kom han i kontakt med Irving Stone, som förespråkade höga doser av C-vitamin som ett sätt att undvika att bli förkyld, och Pauling började snart ta doser på flera gram per dag, vilket han upplevde hjälpte honom både med att undvika förkylningar och att lindra symptomen när han väl blev sjuk. Fascinerad av denna upptäckt publicerade han 1970 sina resultat i boken Vitamin C and the Common Cold. Medicinvetenskapen ställde sig dock skeptisk, och under de över 40 år som förflutit sedan dess har ingen med säkerhet lyckats säga vilken roll C-vitamin spelar för just förkylningar. De senaste rönen tyder på att regelbundet C-vitamintillskott tycks ha ca 8% effekt på antalet förkylningar1, men varken lindrar symptomen eller längden på själva förkylningen när man väl blir sjuk och att det är helt meningslöst att behandla en förkylning med C-vitamin2. Många, exempelvis Pauling, har blivit imponerade av några tidiga studiers mycket större effekter, men det visade sig att dessa enbart gäller mycket vältränade människor under extrem stress - exemplet som brukar ges är soldater, maratonlöpare och elitskidåkare,3 för alla andra är effekterna någon tiondel så stora av att äta extra C-vitamin. 

Läkarvetenskapens tveksamhet, och oförmåga att komma till några solida slutsatser, hindrade dock inte idén om C-vitaminen som en fyrbåk mot förkylningar att etablera sig som sanning hos gemene man. Idag tar exempelvis hälften av alla amerikaner, alltså mer än 150 miljoner människor, regelbundet vitamintillskott, och E- och C- vitamin står för en majoritet av detta - trots att såväl C-vitaminbrist som skörbjugg är ovanligt bland de som äter en normalvarierad kost, och C-vitaminen som sådan är alltså dessutom gissningsvis relativt verkningslös som bot mot förkylning. Dessutom skall man väga de eventuella fördelarna med vitamintillskott med de eventuella riskerna.4 Vissa studier5 (men inte andra6) pekar på kopplingar mellan multivitaminintag och ökad dödlighet, i synnerhet för rökare7, medan andra pekar på kopplingar mellan intag av vissa vitaminer och ökad risk för vissa former av cancer.8 Oavsett vilka risker eller fördelar som eventuellt finns gäller dock att vuxna och barn som har normal kost och hälsa inte behöver tillskott av vitaminer, och att man kan vara tveksam till den industri som säljer vitamintillskott för motsvarande över 200 miljarder svenska kronor varje år, enbart i USA.9

Här har vi alltså ett exempel på hur samma ämne spelar huvudrollen i två olika berättelser - i den ena utgör den det faktiska botemedlet mot sjukdomen som dödade miljoner, och i den andra det mycket tveksamma botemedlet mot förkylning, en sjukdom som mest är opraktisk och milt obehaglig, men som i regel inte dödar någon. Tvärtemot vad man kan tro är det alltså den senare berättelsen där miljontals människor snabbt ändrar sitt beteende, där grunden läggs till en hel industri och påstått kausala kopplingar etableras i det kollektiva medvetandet som självklar sanning, medan den förra är berättelsen om hur flera miljoner människor dog i onödan under en flerhundraårig process där det enda målet var att få folk att äta frukt när de åker på långa båtresor så att en betydande del av en hel yrkesgrupp inte skulle dö en lång och plågsamt utdragen död.10 Uppenbarligen är informationspridning och kunskapsdisseminering inte riktigt så enkelt som vi så ofta förleds att tro.

 

 

 

––––––––––––––––––––––––––––––––

 

1 Sasazuki, S., Sasaki, S., Tsubono, Y., Okubo, S., Hayashi, M., & Tsugane, S. (2006). Effect of vitamin C on common cold: randomized controlled trial. European Journal of Clinical Nutrition, 60(1), 9–17

2 Hemila, H., & Chalker, E. (2013). Vitamin C for preventing and treating the common cold. Cochrane Database Syst Rev.

3 Douglas, R. M., & Hemilä, H. (2005). Vitamin C for Preventing and Treating the Common Cold. PLOS Medicine, 2(6), e168. doi:10.1371/journal.pmed.0020168

4 The Vitamin Myth: Why We Think We Need Supplements. (n.d.). The Atlantic

5 Lawson, K. A., Wright, M. E., Subar, A., Mouw, T., Hollenbeck, A., Schatzkin, A., & Leitzmann, M. F. (2007). Multivitamin Use and Risk of Prostate Cancer in the National Institutes of Health–AARP Diet and Health Study. Journal of the National Cancer Institute, 99(10), 754–764. doi:10.1093/jnci/djk177; Offit, P. A. (2013, June 8). Don’t Take Your Vitamins. New York Times.

6 )Park, S.-Y., Murphy, S. P., Wilkens, L. R., Henderson, B. E., & Kolonel, L. N. (2011). Multivitamin Use and the Risk of Mortality and Cancer Incidence The Multiethnic Cohort Study. American Journal of Epidemiology, 173(8), kwq447–914;Macpherson, H., Pipingas, A., & Pase, M. P. (2013). Multivitamin-multimineral supplementation and mortality: a meta-analysis of randomized controlled trials. The American Journal of Clinical Nutrition, 97(2), 437–444. doi:10.3945/ajcn.112.049304

7 Watkins, M. L., Erickson, J. D., & Thun, M. J. (2000). Multivitamin use and mortality in a large prospective study. American Journal of Epidimiology

8 Klein, E. A., Thompson, I. M., Tangen, C. M., & Crowley, J. J. (2011). Vitamin E and the risk of prostate cancer: the Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial (SELECT). Jama.

9 Cloud, J. (2011, September 12). Nutrition In a Pill? Time.

10 Mayberry, J. (2004). Scurvy and Vitamin C.