Homo peadagogicus (del I)

There is a difference between what we can do and what we ought to hope for. Between what is real and within the realm of possibility, on the one hand, and what is ideal and impossible, on the other […] Much trouble arises when we forget the difference, when we merge the real and the ideal, and we think we can make the ideal real. 
Gary Fenstermacher

Lärare sitter lite i en rävsax. Å ena sidan har vi i lagar, förordningar och läroplaner målbeskrivningar för lärares arbete som inte går att karaktärisera som något annat än idealtillstånd (vilket bryter mot en av de gyllene reglerna för mål, att de just skall vara realistiska och möjliga att nå), och å andra sidan har vi en förväntan på oss att vi skall lyckas bolla flera egentligen inkompatibla roller för att nå dessa ouppnåeliga mål; läraren skall vara mentor, pedagog, coach och sedan också vara den som skall utvärdera frukterna av det egna arbetet när betygen väl skall sättas. Den olyckliga kombinationen av en omöjlig målsättning och samhällets förväntan att lärarna skall lyckas hantera sina olika motsägelsefulla roller på ett sätt där de inte står i konflikt med varandra leder till ett läge där en lärare egentligen aldrig kan lyckas med sitt uppdrag; lärarens enda alternativ är att misslyckas i större eller mindre utsträckning. Detta är knappast något som stärker allmänhetens syn på lärares proffessionalitet, och kan därför vara värt att titta lite närmare på.

Inom ekonomisk teori arbetade man länge, ända sedan John Stuart Mills dagar, med en närmast mytisk gestalt som brukar kallas homo economicus. Homo economicus var ekonomisk forsknings motsvarighet till DaVincis vitruvianske man, en idealbild av vad man ansåg vara mänskligt ekonomiskt beteende. Han var förutsägbar, rationell och agerade likadant varje gång han ställdes inför ett problem – givet att omständigheterna var desamma. Detta möjliggjorde förstås välordnade och strukturerade ekonomiska teorier, men dessa teorier tenderade att inte riktigt stämma överrens med verkligheten. Det är lite märkligt hur man i decennier kunde odla myten av att detta var en bra generalisering av mänskligt beteende, för om man jämför honom med den intuitiva bild de flesta människor har av vad det innebär att vara just människa inser man att homo economicus snarare uppfyller många av våra kriterier för beteende som är omänskligt; vi vet ju att människor i regel är varma och inte kyliga, att vi varken är särskilt kalkylerande eller pålitliga – vore vi det skulle vi inte ha inflation, finansbubblor eller börskrasher, vi skulle lära oss av historiens misstag och framgångsrecept, och strängare straff skulle ha en faktisk positiv påverkan på brottsstatistiken. Men nu är det ju inte så.

När Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne delades ut den 10 december 2005 var det också på något sätt en likvaka för homo economicus. Pristagaren, israelen Daniel Kahneman, var på flera sätt ovanlig – han var exempelvis inte ens ekonom, utan psykolog – och hans teorier kring mänskligt ekonomiskt beteende utgick ifrån studier av hur människor faktiskt beter sig istället för teorier kring hur de borde bete sig. Hans arbete hade under flera decennier visat att vårt ekonomiska tänkande, precis som allt annat mänskligt tänkande, inte enbart kunde kategoriseras som rationellt, utan också var föremål för helt andra prioriteringar och ställningstaganden, som i stor utsträckning var irrationella – dels för att processerna är känslostyrda, och dels för att de ofta inte ens är tillgängliga för vårt medvetna jag. För att spara på värdefull energi har hjärnan två parallella ”system”, där det ena är långsamt och rationellt, och det andra är blixtsnabbt men automatiserat och inte överlagt. Båda ”systemen” behövs; problemet med vårt "irrationella" tänkande är inte att det alltid har fel – tvärtom! Detta sätt att arbeta är uppenbarligen tillräckligt lämpligt för att människan skall kunna bygga upp stora, komplexa samhällen, skapa sammanhängande teorier kring hur universum skapades eller sätta en människa på månen. Problemet är istället att våra automatiska tankemönster så ofta får tolkningsföreträde; vi vet helt enkelt inte när vår slutsats stämmer med verkligheten och när den inte gör det, och vårt automatiska tänkande influerar ofta vårt rationella tänkande på sätt som gör att det är väldigt svårt att dra en skarp skiljelinje mellan de båda. Dessutom har vi - i de fall man faktiskt behöver förklara hur man tänkt - inte tillgång till information om på vilka grunder vi fattat vårt beslut, eftersom beslutet inte fattats i vårt medvetande, vilket naturligtvis är problematiskt i läraryrket. Det finns ett antal situationer där detta ställs på sin spets, och det handlar oftast om att det finns konkurrerande, ibland bättre, tolkningar som vi ignorerar till fördel för den berättelse vi konstruerat - vilket kan leda oss på irrvägar. Men, och detta är viktigt att poängtera, dessa är irrvägar som är systematiska och förutsägbara - och med hjälp av rön från kognitionsvetenskapen kan man bli bättre på att identifiera dem, men också förutsäga i vilka situationer de skulle kunna leda till problem.

När jag för några år sedan stötte på det ekonomiska forskningsfält som forskare som Kahneman bidragit till, drogs mina tankar till mitt jobb som lärare. Kanske kan det vara så att utbildningsväsendet har sin egen homo economicus – en idealgestalt som lärare ständigt misslyckas att leva upp till, helt enkelt för att den inte tar hänsyn till hur människor faktiskt beter sig? Kanske kan en sådan insikt såväl hjälpa skolan att hitta arbetsredskap och rutiner som minimerar de problem som uppstår på grund av den mänskliga faktorn, men kanske kan det också hjälpa lärare att hitta en rimlig tolkning av vad det innebär att göra sitt jobb tillräckligt bra - och att acceptera att det är okej att vara mänsklig, med allt vad det innebär.

Denna bloggserie skall försöka titta närmare på ett antal fenomen eller situationer som skulle kunna fungera vägledande för att hjälpa oss att anpassa våra arbetsmetoder till verkligheten snarare än fruktlösa försök att göra tvärtom. 

Nästa inlägg tar upp fenomenet ”likvärdig bedömning” - och vilka psykologiska faktorer som gör den hart när omöjlig att uppnå.

 

Lars BjörklundComment