Tillhör våra elever en narcissistisk generation?

1. Inledning

Jag blev pappa för andra gången för ca två månader sedan, och på olika sätt har detta accentuerat en ständigt underliggande frågeställning: gör jag mitt jobb som förälder? Desto fler som blir föräldrar i min närhet, ju tydligare blir det att det inte är någon särskilt exakt vetenskap - mina egna åsikter om barnuppfostran skiljer sig inte sällan rejält från vänners eller släktingars - likväl gör vi likvärdiga insatser som föräldrar. Det jag dock märker är hur djupt emotionellt förankrad frågan är - och hur tokig debatten kring unga, deras beteende och deras uppfostran ofta är.

Det finns särskilt ett debattsideämne som dyker upp med jämna mellanrum i dagspressen - i lite olika skepnad, med olika sändare och med olika objekt i kikarsiktet, men ändå med utgångspunkt i samma föreställning: andrifieringen av ”den nya generationen”, oftast med fokus på unga människors galopperande bortskämdhet eller egoism. ”Unga människor" inkluderar här alltifrån barn i förskoleåldern till universitetsstuderande, allt lite beroende på den tes sändaren försöker bygga; om du arbetar i skolan, är förälder, eller kanske lagom gammal för att träffas av teserna i fråga känner du säkert igen dig.

Att unga människor är mer och mer bortskämda är ett välbekant narrativ, men på senare år har tonen skruvats upp en smula. ”Forskare menar…” (så börjar ofta resonemanget) att ”ungdomar av idag” är fångna i en ”narcissistisk tidsålder” där mer eller mindre patologiska narcissistiska besvär sprider sig som en ”epidemi” - vilket får ödesdigra konsekvenser (för vem eller vad varierar). Vilken den här ”forskningen” är redovisas inte alltid, sällan verkar den vara rent empirisk, men ofta är den åtminstone uttryckt av någorlunda namnkunniga läkare eller psykologer. Kanske går man (som Lärarnas Nyheter och Ana Udovic - se referenslistan nedan) tillbaka till Cristopher Laschs 70-talssnackis The Culture of Narcissism, oftast utan att förstå att Lasch inte menade att en narcissistisk kultur var typisk för enbart hans egen tid; hans tes var att den narcissistiska kulturen snarare hade sitt ursprung i 1800-talet och gäller hela det moderna projektet. Trots detta har han feltolkats av konservativa 30-talister (som trodde att han menade att ”allt var bättre på 50-talet”), progressiva 40-talister (som trodde att han menade ”allt var bättre på 60-talet”), och så vidare fram till idag. (mer om detta i Menand 2003)

Men ofta saknar man såväl stöd i forskning som i mer akademiska kretsar a la Lasch; istället stödjer man sig mot olika former av sedelärande berättelser från verkligheten.  I Aftonbladet skriver Britta Svensson om hur barn kläs upp och ut, även till vardags, och att de kläder hon själv satte på barnen när de var små skulle ”ingen sätta på sina barn idag”, att unga flickor bär princessklänning som sedan automatiskt leder till att de tror att de ”är MVG” när de i själva verket inget kan. Kanske pekar man istället, som exempelvis överläkaren David Eberhard, mot det tänkta problemets tänkta kärna: föräldrarnas bristande uppfostran, varianten att barnen ”styr familjernas liv helt och hållet”, och kryddar med skräckexempel på hur ”föräldrar tvingas vara med i barnets lekar” (Lärarnas nyheter), och beskriver hur detta ”svek mot barnen” också ger ”konsekvenser för hela samhället” (exakt vilka specificeras sällan). Kanske skapar man ett TV-format i stil med ”Ung och bortskämd” som kittlar tittarnas skämsnerver med löftet om att få se unga människor frontalkrocka med ”livets hårda skola”.

Ofta verkar författarna bakom dessa bloggar, artiklar, tv-format eller böcker inte alls känna något skriande behov av att belägga sina påståenden med empiri, utan de nöjer sig ofta med att peka på problematiken - vem behöver bevisa sådant som alla själv har sett exempel på? Det finns dock ett djupt rotat, epistemologiskt missförstånd som lurar nere i dessa kunskapsmässigt grumliga vatten: vad är skillnaden mellan att uppleva och att veta? Vad är verklighet och vad är narrativ? Och ur vilka källor öser man kunskap, och ur vilka bara åsikter, tyckande och allmänt strunt? 

2. Ett epistemologiskt problem

Konceptet att att äldre generationer dömer ut yngre dito är välbekant, och problematiskt - båda generationerna är ju fångade i ett ögonblick, ett ”nu” som inte kan ge kunskap om det man egentligen försöker hävda: att en förändring över tid har skett som skiljer generationerna från varandra. Att generation A av idag betraktar generation B av idag på ett visst sätt säger ju inget mer än att människor av olika ålder skiljer sig åt - vilket väl knappast är en särskilt revolutionerande insikt. Exempelvis har Roberts et al (2010) visat hur generationer tenderar att bli mindre narcissistiska mer åren, så att varje generation under den tidigare fasen är egofixerad - för att bli mindre så i takt med att den åldras. Att då betrakta den yngre generationen som mer narcissistisk är då alltså i sak korrekt, men denna uppenbara skillnad tas sedan som intäkt för att generation B av idag är annorlunda än generation A var vid samma ålder - vilket naturligtvis är en helt annan sak.

Men de som identifierat detta logiska glapp kan också ledas in på en liknande bevisföringsmetodik - den yngre generationen avfärdar kritiken som gubbig ”det var bättre förr”-retorik. I till och med seriösa forskares artiklar brukar man i ingressen kunna hitta gamla men träffande citat som författarna tycker skulle kunna passa väl in i dagens debatt för att visa på orimligheten i kritiken mot den yngre generationen, exempelvis:

I see no hope for the future of our people if they are dependent on the frivolous youth of today, for certainly all youth are reckless beyond words. When I was a boy, we were taught to be discrete and respectful of elders, but the present youth are exceedingly wise and impatient of restraint.

eller

The children now love luxury; they have bad manners, contempt for authority; they show disrespect for elders and love chatter in place of exercise. Children are now tyrants, not the servants of their households. They no longer rise when elders enter the room. They contradict their parents, chatter before company, gobble up dainties at the table, cross their legs, and tyrannize their teachers.

Det första av dessa citat brukar attribueras till den grekiske poeten Hesiod (700-talet före Kristus), men förekommer inte i någon av hans texter - däremot används citatet okritiskt i exempelvis Roberts, B. W., Edmonds, G., & Grijalva, E. (2010). Det senare citatet brukar tillskrivas Sokrates, men skrevs i själva verket av studenten Kenneth John Freeman i en avhandling från 1907 - och var inte alls tänkt som ett citat, utan som en sammanfattning av hur den gamla generationen såg på den unga under den tid hans avhandling behandlade (antikens Grekland). Trots detta används citatet i exempelvis Trzesniewski, K. H., & Donnellan, M. B. (2010), tillskrivet just Sokrates.

Den ytliga poängen här är att man alltså skall vara lite försiktig med att tänka sig att något är sant för att det ofta uttrycks - oavsett om man är för eller emot för eller emot tesen om den narcissistiska generationen. Men problemet är långt större än så. I själva verket spelar det ingen roll om citaten eller berättelserna är korrekta eller inte - problemet är att de utgör exempel på anekdotisk bevisföring. Det spelar ingen roll vad två, tvåhundra eller ens tvåtusen människor kan berätta om sina åsikter - anekdot i plural är som bekant ”anekdoter” och inte ”data”. 

3. Anekdotisk bevisföring: Konfirmationsbias och availability bias

I skolforskning görs ofta en på många sätt falsk dikotomisering av vetenskapliga metoder; kvalitativ metod anses ofta ”mjuk” eller mindre vetenskaplig, medan kvantitativ metod är mer ”steril” men även betydligt mer vetenskaplig. Ofta tror jag att detta är uttryck för såväl ett missförstånd av båda metoderna; allting handlar om systematik och noggrannhet i genomförandet, och om vad det är tänkt att metoden faktiskt skall uträtta. När jag har handlett projektarbeten har ett återkommande problem varit att eleverna gärna väljer metod innan de bestämt sig för vad det är de vill undersöka. På ett sätt är det fullt förståeligt - metoden avgör ju hur roligt eller intressant det blir att faktiskt genomföra arbetet. Problemet är ju dock att metoden är helt avhängig vad det är man vill ta reda på, så valet av metod avgör om man ska kunna hitta ett svar på sin frågeställning eller inte. Ur det här perspektivet är enskilda människors åsikter exempelvis fullt acceptabla som underlag om ens arbete syftar till att göra låt oss säga en diskursanalys över ett omdebatterat ämne, exempelvis ”Kan man se debatten om olydiga barn som en andrifiering av den yngre generationen?”. Vill man däremot undersöka om den yngre generationen statistiskt sett faktiskt är mer narcissistisk kan en studie av hur debatten förs i nyhetsmedia inte ge svar på den frågan. Inte heller kan berättelser från ”verkligheten” ge några sådana svar, inte ens om de är sanna: bara för att något är möjligt betyder det inte att det är vanligt - trots detta utgörs lejonparten av bevisföringen i exempelvis Ana Udovics bästsäljare Generation Ego av just sådana berättelser, och mycket lite ren empiri (mer om den senare).

Detta låter kanske ganska logiskt, men försök övertyga vårt intuitiva tänkande om detta - och du kommer misslyckas. Vårt snabba, oöverlagda intuitiva tänkande är nämligen inte särskilt bra på statistik, utan sammanblandar ofta sådant som ur ett statistiskt hänseende är väsensskilt (som ”möjligt” och ”vanligt”). Tänk exempelvis på hur vårt minne väljer ut det som sedan blir de anekdoter som vi berättar. Redan på 1930-talet identifierade Hedwig von Restorff den kognitiva bias som bär hennes namn (kallas också ”isolation effect”), som innebär att vårt minne är delvis selektivt: vi minns det som är ovanligt bättre än det som är vanligt. Detta är en fullt rimlig funktion för att kunna navigera i vardagen - men det ställer till det när vi börjar betrakta människors minnen av sina upplevelser som representativa för en statistisk realitet. På samma sätt rapporterar nyhetsmedia sällan om sådant som är vanligt - istället är definitionen av en en ”nyhet” att det är något ovanligt som hänt och därför måste rapporteras. Detta är egentligen inget märkligt, men det samverkar på ett olyckligt sätt med andra kognitiva bias. Exempelvis bedömer vår hjärnas väldigt rudimentära intuitiva statistiska tänkande ”vanlighet” på basis av hur lätt den kan minnas exempel på företeelsen. Detta, den så kallade ”availability effect”, är en ganska vettig funktion för en människa som lever i en tillvaro där tillgången på information är kraftigt begränsad (så som den varit under större delen av mänsklighetens historia), men den hindrar oss ifrån att göra korrekta bedömningar av sådant som risk och probabilitet i en tillvaro där tillgången på information är i praktiken obegränsad (se Dan Gardners utmärkta bok Risk för en längre utläggning i ämnet)

Det är ju illa nog att vi minns selektivt och att vi tolkar våra minnen som representativa, men faktum är att till och med våra upplevelser av världen är föremål för effekter så starka att vi egentligen aldrig helt kan lita på våra sinnesintryck. Vi tenderar nämligen att se ungefär det vi förväntar oss se, och det som ligger utanför denna förväntanshorisont sorteras ofta bort innan våra intryck ens når medvetandet (exempelvis sker olyckor på vägar oftare när ”ovanliga” fordon som motorcyklar och utryckningsfordon är inblandade - förarna hävdar att de ”inte såg” fordonet i fråga - se Langham et al 2002). Detta gäller även, tyvärr i synnerhet även, när vi försöker vara vetenskapliga. De bevis som talar för vår tes sticker ut och pockar på vår uppmärksamhet, medan bevis som talar oss emot försvinner i mängden. Denna så kallade konfirmationsbias är en av de mest väldokumenterade, och säkerligen en av de mest potenta krafter som motverkar forskares förståelse av världen.

Dessa effekter samverkar på ett intrikat sätt och leder till att anekdotisk bevisföring, inte ens om berättelserna är sanna (vilket de inte alltid nödvändigtvis är) helt enkelt inte kan användas för att bedöma större statistiska realiteter - såsom påståenden om hela generationers mentala tillstånd, eller om generaliseringar i största allmänhet.

4. Vad säger mer välunderbyggd forskning?

Så, om vi på det här sättet måste tvingas avfärda mycket av de ”bevis" som finns för tesen att unga människor är mer narcissistiska - vad säger då den empiriska forskning som de som driver tesen brukar lyfta fram?

De artiklar som hänvisar till mer empirisk forskning tar ofta upp en bok eller någon artikel som hävdar att den statistiska förändringen över de senaste decennierna är betydande - ca 30%. Detta är en siffra som kommer ifrån psykologen Jean Twenges forskning. Twenge har genomfört ett antal studier vilket har resulterat i ett stort antal forskningsrapporter (fem stycken under enbart 2010) och böcker (Generation Me från 2006 och The Narcissism Epidemic från 2009) på temat.

Det finns dock epistemologiska bekymmer även med mer empiriskt grundad forskning, vilket på ett generande sätt blev tydligt i och med psykologiprofessorn Brian Noseks jätteprojekt att reproducera 100 psykologiska studier, som blev klart förra året. Det är nämligen inte så vanligt inom psykologiforskningen att man lägger tid och resurser på att reproducera redan publicerade resultat - trots att åtminstone möjligheten till just repreducering är kärnan i all vetenskaplig verksamhet. Problemet är förstås att forskare behöver pengar för att genomföra studier, och själva studierna är ju också det som ger forskarna möjlighet att få fast anställning, eller pengar till nästa projekt - och hur viktigt det än må vara så skapas få karriärer på att reproducera sådant som vi redan tycker att vi vet - vi människor är som sagt mer intresserade av det ovanliga, ”nyheterna” än regurgitering av det redan kända.

Nosek lyckades dock med konststycket att övertyga kollegor och doktorander att replicera 100 studier från tre av de mest välrenommerade, referentgranskade (ja, tydligen heter peer review så på svenska) publikationerna inom ämnet. Resultatet var nedslående: effekterna i de reproducerade experimenten var inte i närheten så tydliga som i de ursprungliga, i enbart 39% av fallen kunde resultaten i replikeras. I nästan två tredjedelar kunde resultaten alltså inte replikeras.

Förklaringarna till detta är många, men handlar återigen om att forskare är människor - och har mängder med orsaker till att inte följa de vetenskapliga principer de innerst inne vet gäller, och de flesta av dessa orsaker är lika omedvetna för forskare som för människor i allmänhet. Oftast handlar det om att vetenskap handlar om att skilja slumpen från verkliga effekter - något som ofta är väldigt svårt, i synnerhet om man har en bestämd uppfattning om vad det är man vill komma fram till. Säg exempelvis att du identifierar en effekt men inte tycker att den är tydlig nog givet ditt underlag. Låt oss säga att du då testar ytterligare 50 personer, analyserar, ser en stärkt effekt, testar ytterligare 50 för att slutligen nöjt konstatera att effektstorleken nu är stor nog för publicering. Det låter på ytan som ett korrekt förfarande, men statistiskt sett är det mycket tveksamt - det du egentligen har gjort är att för varje extra undersökning ökat risken för att de resultat du vill hitta är en konsekvens av slumpen (bland annat eftersom risken att du får in slumpartade avvikelser är helt beroende av storleken på varje enskild undersökning, den så kallade ”stora talens lag”). Dessutom är det vanligt att resultat som inte bevisar den hypotes forskaren har blir liggande i byrålådan (publikationsbias eller byrålådeeffekten, se Franco et al, 2014), trots att dessa resultat behövs för att kunna bedöma trovärdigheten i de resultat som faktiskt bekräftar tesen. Slutsatsen av detta är att en enstaka studie inte bevisar särskilt mycket, inte ens om samma forskare gör flera liknande studier behöver detta bevisa något - utan det är först när flera av varandra oberoende forskare, med samma och olika metodologiska ingångar reproducerar resultaten med samma och olika underlag som vi kan börja tala om att något är ”bevisat”. Detta är krav som väldigt lite forskning som görs idag kan leva upp till - och det må vara hänt. Men som läsare bör man åtminstone vara medveten om de stora epistemologiska problem som detta medför - och inte falla för frestelsen att lita blint på en enstaka forskares ord (sidospår: inte ens om forskaren i fråga heter Dylan Wiliam eller Helen Timperly - just inom skolvärlden tolkas vetenskaplighetskravet ibland som att det räcker att luta sig mot någon enstaka forskares ord).

Lyckligtvis har vi i fallet med narcissism bland unga en situation där två av varandra oberoende forskarlag har försökt kritiskt granska, replicera och komplettera Twenges resultat, vilket beskrivs nedan:

Artikel 1: Trzesniewski, K. H., Donnellan, M. B., & Robins, R. W. (2008). Do today's young people really think they are so extraordinary? An examination of secular trends in narcissism and self-enhancement. Psychological Science, 19(2), 181-188. (länk)

Studien undersöker Twenges resultat, och med hjälp av data mellan 1980-tal och 2007 (N=26867) och kan inte replicera Twenge, utan finner inga bevis på att narcissism bland unga (studenter) ökar. Inte heller allmänt självförhärligande (N=410527) ökar.

Artikel 2: Trzesniewski, K. H., Donnellan, M. B., & Robins, R. W. (2008). Is “Generation Me” really more narcissistic than previous generations?. Journal of Personality, 76(4), 903-918. (kritisk mot Twenge) (länk)

Studien lyfter fram ett antal metodologiska problem i Twenges forskning, vilket författarna menar leder till en feltolkning av data, vilket i sin tur är problematiskt eftersom idén om ”Generation Me” (motsv. ”Generation Ego”) är så allmänt spridd att en hel generation riskerar att svartmålas på statistiskt felaktiga grunder.

Artikel 3: Donnellan, M. B., Trzesniewski, K. H., & Robins, R. W. (2009). An emerging epidemic of narcissism or much ado about nothing?. Journal of Research in Personality, 43(3), 498-501.

Studien rapporterar en ökning av narcissism som ligger långt under gränsen för ”små” statistiska effektstorlekar. (Det vill säga enligt samma tema som i repliceringsprojektet - effekterna i reproducerade studier tenderar att vara mycket mindre än i originalforskningen).

Artikel 4: Trzesniewski, K. H., & Donnellan, M. B. (2010). Rethinking “Generation Me” a study of cohort effects from 1976–2006. Perspectives on Psychological Science, 5(1), 58-75.

Studien kritiserar urvalet i tidigare forskning. Studien visar att "studenter av idag" (underlag, N=477380) har förvånansvärt lika psykologiska profiler jämfört med unga under 1970-80 talet, och det finns ingen anledning att beskriva dem som en distinkt generation. En skillnad är dock att unga idag förväntar sig mer av sin utbildning.

Artikel 5: Roberts, B. W., Edmonds, G., & Grijalva, E. (2010). It is developmental me, not Generation Me developmental changes are more important than generational changes in Narcissism—Commentary on Trzesniewski & Donnellan (2010). Perspectives on Psychological Science, 5(1), 97-102.

Studien är en kommentar till Trzesniewski (2010) och menar att kritiken mot de metodologiska bristerna i tidigare forskning inte är huvudproblemet. Om man replikerar experimenten från Twenge (2008) och använder samma data så får man samma resultat (narcissism har ökat med ca 30%). Men, om man kompletterar denna data med data från Donatellan 2009 så ser man ingen trend över tid (dvs. ingen ökning av narcissism). Däremot kan man se att narcissism minskar radikalt över tid inom en generation (en hel standardavvikelse) vilket leder äldre att hävda att yngre människor är mer narcissistiska (vilket de också är).

Sammanfattningsvis kan man säga att Twenges resultat har varit föremål för skarp kritik - och att de effekter hennes undersökningar visar inte gått att replicera - samt att de metodologiska problemen är stora nog att faktiskt helt stå för den identifierade effekten. Det går förstås inte att bevisa att generation ego inte existerar - men inte heller att den gör det - och bevisbördan vilar alltid på den som driver tesen. Det finns exempelvis ingen anledning att bygga några böcker eller föreläsarkarriärer på dessa resultat - eftersom hela tesen står och faller med att fenomenet går att påvisa - vilket det inte gör. Att prata om orsaker till denna tänka "epidemi" är med andra ord meningslöst så länge vi inte ens kan visa att epidemin överhuvudtaget existerar.

5. Slutsats: Vem vet?

Så, är unga människor idag mer narcissistiska? Tja, vem vet. Det enda vi med säkerhet kan säga är att du inte kan ta reda på om detta är fallet genom att lyssna till berättelser från ”verkligheten", genom att läsa debattartiklar, se på dokusåpor eller lyssna till föreläsare - om dessa inte har en gedigen förståelse för den statistiska realiteten bakom ett sådant påstående. Och vi som arbetar i skolan skall vara extra försiktiga - för så fort vi tycker oss ”förstå" hur narcissistiska” våra elever är, så kommer vi börja se exempel som stödjer vår tes, och ignorera de många exempel på motsatsen som ser i vår yrkesvardag - och jag skulle vilja hävda att detta skadar såväl vår pedagogik som våra relationer med eleverna. Som avslutning så skulle jag vilja lyfta fram följande citat från Jean Twenges hemsida, som hon ironiskt nog själv lyfter fram som ett bevis på att hon nått ut med sitt budskap. Definitionen av att ”veta" är alltså här att grundlöst tycka - och definitionen av bra vetenskap sådan som bekräftar det vi redan ”vet” men inte kan förklara. Ett underhållande (men inte nödvändigtvis representativt) exempel från "verkligheten" på konfirmationsbias i sin renaste form, och hur svårt även namnkunniga forskare kan ha för att förstå denna grundläggande, epistemologiska konflikt.

 

Referenser

Debattartiklar och -litteratur

Edström, D. (2013). Psykiatrikern: "Svenska barn är ouppfostrade”, Expressen http://www.expressen.se/nyheter/psykiatern-svenska-barn-ar-ouppfostrade/

Mathiasson, L. (2014). Spegel, spegel på väggen där… Pedagogiska magasinet http://www.lararnasnyheter.se/PM_14_03s74_narcissism.html

Nöjd, M. (2013). ”Dags att återerövra makten från barnen” Förskolan http://www.lararnasnyheter.se/forskolan/2013/11/06/dags-atererovra-makten-fran-barnen

Svensson, Britta. (2014). Uppfostra inte barnen till egoister som tror att de är MVG när de i själva verket inte kan någonting, Expressen http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/uppfostra-inte-barnen-till-egoister-som-tror-att-de-ar-mvg-nar-de-i-sjalva-verke/

Udovic, A. (2012). När egot tar examen. DN, http://www.dn.se/livsstil/nar-egot-tar-examen/

Udovic, A. (2014). Generation Ego: att fostras i en narcissistisk kultur. Ordfront Förlag.

 

Övrig referenslitteratur

Asendorpf, J. B., Conner, M., De Fruyt, F., De Houwer, J., Denissen, J. J., Fiedler, K., ... & Perugini, M. (2013). Recommendations for increasing replicability in psychology. European Journal of Personality27(2), 108-119.

Donnellan, M. B., Trzesniewski, K. H., & Robins, R. W. (2009). An emerging epidemic of narcissism or much ado about nothing?. Journal of Research in Personality, 43(3), 498-501.

Franco, A., Malhotra, N., & Simonovits, G. (2014). Publication bias in the social sciences: Unlocking the file drawer. Science345(6203), 1502-1505.

Gardner, D. (2009). Risk: The science and politics of fear. Random House.

Ioannidis, J. P., Munafo, M. R., Fusar-Poli, P., Nosek, B. A., & David, S. P. (2014). Publication and other reporting biases in cognitive sciences: detection, prevalence, and prevention. Trends in cognitive sciences18(5), 235-241.

Manley, K. D. (2012). Intent to remember and von Restorff (isolation) effects reveal attentional processes (Doctoral dissertation, Montana State University-Bozeman, College of Letters & Science).

Lasch, C. (1979). The culture of narcissism: American life in an age of anger of diminishing expectations.

Langham, M., Hole, G., Edwards, J., & O'neil, C. (2002). An analysis of'looked but failed to see'accidents involving parked police vehicles. Ergonomics45(3), 167-185.

Open Science Collaboration. (2015). Estimating the reproducibility of psychological science. Science349(6251), aac4716.

Nickerson, R. S. (1998). Confirmation bias: A ubiquitous phenomenon in many guises. Review of general psychology2(2), 175.

Roberts, B. W., Edmonds, G., & Grijalva, E. (2010). It is developmental me, not Generation Me developmental changes are more important than generational changes in Narcissism—Commentary on Trzesniewski & Donnellan (2010). Perspectives on Psychological Science, 5(1), 97-102.

Trzesniewski, K. H., Donnellan, M. B., & Robins, R. W. (2008). Do today's young people really think they are so extraordinary? An examination of secular trends in narcissism and self-enhancement. Psychological Science, 19(2), 181-188. (länk)

Trzesniewski, K. H., Donnellan, M. B., & Robins, R. W. (2008). Is “Generation Me” really more narcissistic than previous generations?. Journal of Personality, 76(4), 903-918. (kritisk mot Twenge) (länk)

Trzesniewski, K. H., & Donnellan, M. B. (2010). Rethinking “Generation Me” a study of cohort effects from 1976–2006. Perspectives on Psychological Science, 5(1), 58-75.

Twenge, J. M., Campbell, S. M., Hoffman, B. R., & Lance, C. E. (2010). Generational differences in work values: Leisure and extrinsic values increasing, social and intrinsic values decreasing. Journal of Management, 36, 1117-1142.

Twenge, J. M. (2010). A review of the empirical evidence on generational differences in work attitudes. Journal of Business and Psychology, 25, 201-210.

Twenge, J. M., & Foster, J. D. (2010). Birth cohort increases in narcissistic personality traits among American college students, 1982-2009. Social Psychological and Personality Science, 1, 99-106.

Twenge, J. M., Gentile, B., DeWall, C. N., Ma, D. S., Lacefield, K., & Schurtz, D. R. (2010). Birth cohort increases in psychopathology among young Americans, 1938-2007: A cross-temporal meta-analysis of the MMPI. Clinical Psychology Review, 30, 145-154.

Twenge, J. M., Abebe, E. M., & Campbell, W. K. (2010). Fitting in or standing out: Trends in American parents' choices for children's names, 1880-2007. Social Psychological and Personality Science, 1, 19-25.

Twenge, J. M. (2009). Generational changes and their impact in the classroom: Teaching Generation Me. Medical Education, 43, 398-405.