Glappet mellan teori och praktik

Det är svårare än vi tror att nå ut med ett budskap, oavsett hur bra idén man kommer med än är.

Ellwood P. Cubberley, professor i pedagogik vid Stanfords lärarutbildning, höll en gång ett tal om den moderna skolans utmaningar i ett samhälle som under de senaste femtio åren förändrats i sina grundvalar, i synnerhet tack vare den teknologiska utvecklingen. Nästan inget vi gör idag, menade han, gör vi likadant som då. Från att livet och tillvaron var relativt statisk och oföränderlig är den idag dynamisk på en nivå och i en utsträckning som inte liknar något i mänsklighetens historia. I Cubberleys beskrivning av samtiden har tiden och rummet som dimensioner upphört att begränsa oss, har de nästan upphört att existera, och med denna nya tid kommer för den unika problem och möjligheter.

Den allmäna skolan, fortsätter Cubberley, har gått ifrån att enbart kretsa kring lärande till att bli ett av de viktigaste redskapen för demokrati, och från att enbart ge tillträde till de utvalda få till att bli en självklarhet för nästan alla, en i sanning universiell utbildning. I den processen har skolan också förlorat mycket av det som tidigare definierade den. Den formella disciplinens tid är idag starkt ifrågasatt, och parallellt med detta så har skolans hela funktion ifrågasatts och förändrats. I större och större utsträckning är inte gymnasieskolan slutet på elevernas utbildning, utan en förberedelse för universitet, och bättre samarbete måste till för att brygga den övergången.

Rektorer, menar Cubberley, är konservativa och saknar fantasi och insikt i demokratins problem och behov, och lärarutbildningarna är dåliga på att ge sina studenter ordentlig teoretisk och praktisk förberedelse för ett yrkesliv som lärare. Lärare, i sin tur, är dåliga på att anpassa undervisningen till individens behov, och reflekterar alltför sällan kring hur man kan vidga kunskapsbegreppet för att göra gymnasieskolan mer tillgänglig och inkluderande. Framförallt måste vi skaffa oss flera måttstockar på vad akademisk framgång innebär - alla är inte lika bra på allt, men bara för att man inte har talang eller intresse för exempelvis historia betyder det inte att man inte kan nå utmärkta resultat inom matematik eller ekonomi - förmåga är inte ett entydigt, enda drag hos eleven utan mångfacetterat och individuellt.

Idag, menar Cubberley, då nästan alla går gymnasiet, står skolan inför ett vägskäl. Om den skall lyckas förbereda våra ungdomar för en osäker och föränderlig framtid måste den försöka lämna de gamla klassiska idealen, och främst fokusera på moderna förmågor, vara en plats där eleverna får lära känna sig själv och ta reda på vad de är intresserade av. Alla kan inte passas in en enda form, utan istället måste skolan var en plats där man får utveckla sin unika särart - att tvingas till likriktning leder för många till att de tröttnar på att misslyckas och hoppar av skolan, med den mycket osäkra framtid som det innebär. Cubberley ger exempel på bra skolor där man höjt lärarlönerna och på det sättet attraherat de bästa lärarna, och skolor där man satsar på breda utbildningar där det finns möjlighet för eleven att verkligen finna sin egen väg. Utbildning handlar nämligen inte bara om enskilda kurser och ämnen; elever av idag behöver visserligen lära sig om vetenskap och teknik, om biologi och kemi och om de internationella relationer som vårt globaliserade handelsnät skapat, men också om hushållsekonomi, om retorik och få en inställning till skolan och utbildning som inte slutar bara för att utbildningen formellt sett är slut; det moderna livet förutsätter ett livslångt lärande, en vilja och en drivkraft att fortsätta växa som person.

Mycket av det som Cubberley pratar om känns igen från skoldebatten som den förts de senaste decennierna, i synnerhet den oro som finns inför det faktum att framtiden i ett samhälle som utvecklas så snabbt är så oviss, och svårigheterna att utforma en utbildning som förbereder för detta. 

Men när Ellwood P. Cubberley mottar publikens applåder och stiger ned från podiet visar kalendern mars 1911, och det är en tid då hans hemland USA inte sett några världskrig, då kylskåpet och TV:n ännu inte uppfunnits, kvinnor inte hade rätten att rösta i allmänna val, inkomstskatten inte införts, en tid innan T-Forden och löpandebandsprincipen, innan penicillinet och innan atomkraften, en tid i vilken datorn och Internet ännu inte existerar och där motorvägarna som några decennier senare skulle binda ihop vad som på många sätt blev bilens förlovade land ännu ifrån Iowa och västerut bara är grusvägar, existerandes mest i teorin och på kartan (1). Detta är den tid han kallar ”dynamic to an extent never known before in the history of the world”. (2)

Den som arbetar i skolan känner säkert igen de tankar som Cubberley vill förmedla - visst är det så här skolan borde vara? Samtidigt är det nog få som skulle säga att skolan idag, mer än ett sekel senare, motsvarar detta högt ställda ideal. Den som arbetat länge i skolan har säkert sett liknande idéer komma, misslyckas och ersättas av något annat. 


Kommer vi överhuvudtaget framåt i frågan om vad skolan bör vara?  Om många av de tankar som cirkulerar bland progressiva lärare idag uttryckts på ett i stort identiskt sätt för över hundra år sedan, är det då kanske så att något sker när dessa goda idéer möter verkligheten som gör så att drömmen om den perfekta skolan aldrig förverkligas? För visst måste det vara så att sanningen om vad skolan ska vara varken finns i de mest nyskapande idéerna som förkastar allt vi tidigare ägnat oss åt, eller i konservativa tankar om vad skolan en stod för: fostran, disciplin och likriktning (ofta är ju skolforskares teorier alltför illa anpassade till verkligheten, och konservativa lärares praxis alltför väl anpassad efter den verklighet som vi försöker röra oss bort från). Sanningen vilar väl istället någonstans däremellan - i ingenmanslandet mellan teori och praktik?

Den här bloggen kommer att handla om glappet mellan de som har åsikter om hur skolan borde vara (forskare, politiker och tyckare) och hur läraryrket borde skötas - och de som varje dag begränsas av den verklighet som är (lärare och elever). Vilka lärdomar vi kan dra av hur andra branscher hanterat liknande glapp mellan forskning, politik och praktik? Det finns nämligen, som vi skall se, andra som ställt de här frågorna tidigare. Och fått svar.

Referenser

1. Bryson, Bill, (2013) One Summer, s.80

2. Cubberley, E. P. (1911). Does the Present Trend toward Vocational Education Threaten Liberal Culture? The School Review, s.455

Lars BjörklundComment