1750-1914

Imperiet slår tillbaka

Imperiets födelse

I början av 1600-talet, när Nederländernas ostindiska kompani började sin väg mot monopol på handeln över Indiska Oceanen, var England inte någon större spelare på den internationella marknaden. Men man såg, och noterade vad Nederländerna gjorde så bra: de hade en centralbank, sätt för staten att låna pengar av befolkningen, en valuta som höll värdet bra, ett enkelt och effektivt skattesystem. Kort sagt så hade Nederländerna förstått det som andra länder skulle förstå först långt senare, och detta gav dem ett försprång. Men samtidigt var inget av detta av sådan natur att det enbart skulle kunna ha uppstått i England, och i praktiken var det ”bara” för andra länder att kopiera dessa strategier. 

Från pirat till stat
Men till en början försökte man med mer traditionella strategier. England byggde en enorm flotta av krigsfartyg med målet att tvinga bort Nederländerna från Indiska Oceanen. Men trots att Nederländerna var mindre, både till ytan och till ekomins storlek, så lyckades de, tack vare sitt mer moderna ekonomiska tänkande, besegra engelsmännen i flera krig, och istället för att driva bort Nederländerna så fick England se sig själv bortdrivna från viktiga handelscentra och städer - ett tag under 1673 förlorade de till och med kontrollen över New York. Till slut krävdes det att man ”importerade” en nederländsk kung (ja i republiken Nederländerna var han förstås ingen kung, utan Staadtholder); adelsmän och köpmän i London iscensatte 1688 den kupp igenom vilken kung James II ersattes av William av Orange. Genom denna statskupp blev också nederländska handelsmän huvudägare i engelska Ostindiska Kompaniet. Nästan omedelbart kunde engelsmännen skapa moderna finansiella institutioner som mer eller mindre rakt av kopierade de i Nederländerna (William av Orange visste ju som högt uppsatt nederländsk politiker allt man behövde veta om hur dessa institutioner fungerade): 1794 fick man en centralbank, och snart därefter etablerades ett system för staten att låna pengar av sin befolkning, och ett börshus i vilken man som privatperson kunde köpa och sälja aktier och andra finansiella produkter. Resultatet av detta blev att priset på kapital störtdök, och det var nu plötsligt mycket billigare för såväl privatpersoner och stat att finansiera stora projekt. 

Eftersom man nu hade en närmare koppling till det mäktiga Nederländerna så kunde man byta strategi angående handeln på Indiska Oceanen. Istället för att kriga med Nederländerna kunde man istället kompromissa, och Nederländerna fick därför ha kryddhandeln i fred, bara England fick textilhandeln. Det skulle visa sig vara lyckosamt för England, eftersom såväl efterfrågan som priser på kryddor redan hade börjat falla, medan suget efter indiska textiler verkade vara omöjligt att mätta (inte minst eftersom det var det enda som de afrikanska slavhandlarna vill acceptera i betalning för att skeppa slavar till Syd- och Nordamerika). En bit in på 1700-talet hade det förut så framgångsrika VOC (Nederländernas Ostindiska kompani) blivit omseglat (både bildligt och bokstavligen) av sina engelska konkurrenter. Fokus på kolonialiseringen flyttade från kryddstäderna till områden som tillverkade textilier, och England grundade eller övertog tre städer som skulle komma att bli världsstäder: Madras (idag Chennai, pop. 8 000 000), Bombay (idag Mumbai, pop. 20 000 000) och Calcutta (idag Kolkata, pop. 14 000 000).

Ett problem var dock att resan till Indien var så oerhört mycket längre än den till Amerika. Medan det tog en dryg månad att segla över Atlanten tog det ca ett halvår att nå Indien. Detta betydde att Engelska Ostindiska Kompaniet med lätthet kunde försvara sitt monopol (inget annat företag hade råd att skicka fartyg så långt bort och så länge), men samtidigt i stort sett omöjligt för företaget att kontrollera skeppen och deras besättning när de väl var iväg. Många av dessa skepp började handla helt på eget initiativ och för egen vinning, men som vi idag förstår visade detta sig vara bättre för företaget i längden; ett monopol är sannerligen inte ett särskilt bra sätt för ett företag att expandera.

Vi kan idag lätt få för oss att England och Nederländerna var de stora spelarna som tog ”civilisationen” till Indien. I realiteten var det precis tvärtom. England och Nederländerna var små obetydliga spelare som fullkomligen försvann i jämförelse med de enorma asiatiska ekonomierna. England svarade på den här tiden för ca 3% av världens samlade produktion av varor, medan Indien stod för 24%, nära nog tio gånger så mycket. Detta faktum glöms ofta bort när man i Storbritannien idag pratar om de positiva effekterna av brittiskt styre i Inden - snarare än att England tog en efterbliven nation och gav dem demokrati, industrier och skolning så tog de en av dåtidens absoluta titaner och slog den fullständigt i spillror. De framsteg som Indien har gjort på egen hand, efter självständigheten 1948.

Men under 1700-talet destabiliserades läget i Indien. Olika yttre hot, från afghaner och turkar exempelvis, eldade på den interna striden om makten. Det här skulle ge England - nu i ”union” med Skottland som The United Kingdom - möjlighet att ta makten över den värdefulla handeln. Men varför England? Frankrike var en dubbelt så stor ekonomi vid den här tiden, och en skicklig kolonisatör, och Frankrike hade sitt eget ostindiska kompani. Men Frankrike var också annorlunda. Till skillnad från Nederländerna, som mest var intresserade av handel, var det franska företaget hårt styrt av adeln i Frankrike, och mest intresserade av att ta territorium och att vinna politiska poänger i hemlandet. Och Frankrike hade inte heller anpassat sig till det moderna ekonomiska system som Nederländerna hade över ett sekel tidigare. Så medan Frankrike var den större ekonomin, och definitivt starkare, så kunde de inte låna pengar. England däremot, hade inga problem med att få fram kapital, och med hjälp av detta så började man febrilt att bygga båtar i vad som blev världens största byggprojekt. Snart hade man inte bara fler båtar än fransmännen, man hade också investerat i teknik  och vetenskap och hade exempelvis lyckats framställa en kronometer med vilken man lätt kunde räkna ut var på jorden man befann sig, och man hade också insett att sjömän som äter surkål inte får skörbjugg. En mindre upptäckt, kan tyckas, men då ska man komma ihåg att skörbjugg dödade miljontals soldater under åren  1500-1780. Under en expedition under ledning av amiral Anton på 1740-talet dog 1400 av de 2000 män som seglade iväg. Fyra dog av skador de hade ådragit sig i väpnad konflikt. I stort sett alla övriga dog av skörbjugg ++bryson++. På detta sätt blev England, som hemma i Europa var betydligt mindre ovh svagare än Frankrike, en supermakt på världshaven. I den slutgiltiga kampen om handeln på Indiska Oceanen - Sjuårskriget 1756-63 - bestämdes det en gång för alla att det var England, och inte Frankrike, som bestämde i Indien.

Men indierna då, skulle inte de bestämma över Indien? Problemet var bara att de indiska furstarna intre kunde komma överens, utan kämpade om makten istället för att göra gemensam sak och kasta ut européerna. De började stödja olika sidor i konflikten mellan England och Frankrike, och på det här sättet började en större och större del av Englands militära styrka utgöras av Indier. Detta skulle bli nyckeln till Englands styre i Indien; aldrig har så få kuvat så många som när det gäller den engelska administrationen i Indien, som endast bestod av några tusen tjänstemän mot miljontals Indier. I fredsfördraget vid Allahabad bestämdes att England skulle få beskatta ca 20 miljoner indier. Från att ha varit pirater, var engelskmännen nu staten.


Varför England?

Indien var dock inte den enda, eller för den delen den första del av världen som hamnade under brittiskt styre. Ungefär 150 år tidigare, det vill säga under 1600-talets början, hade man i London börjat undersöka möjligheterna att kolonialisera Nordamerika. Redan på 1500-talet hade man etablerat bosättningar, men dessa hade antingen inte överlevt, eller så hade de visat sig vara riskfyllda men knappast lukrativa företag. Till skillnad från när södra Europa kolonialiserade Sydamerika behövdes i norr en starkare drivkraft än pengar. Den drivkraften, som Niall Ferguson uttrycker det i sin bok Empire, var religiös fundamentalism.

Etablerandet av kolonier i Nordamerika kom att ha två huvudsakliga och parallella motiv: att få utöva sin religion på sitt eget sätt, samt att tjäna pengar på framförallt fisket längs med Newfoundlandkusten. Eftersom jakten på religiös frihet oftast innebar att hela familjer flyttade, till skillnad från spanska och portugisiska män som i jakt på guld och naturresurser oftast åkte ensamma, blev nativiteten i Nordamerika långt mycket högre än brukligt i kolonier, men också att de barn som föddes i regel hade två engelska föräldrar, vilket gjorde så att gruppens etniska och kulturella enhet bibehölls. Medan Sydamerika blev en kontinent som karaktäriserades av etnisk mångfald och blandning mellan etniska grupper, så blev Nordamerika en utpräglat vit kontinent
Eftersom det inte fanns några etablerade imperier att överta i Nordamerika - till skillnad från i Sydamerika - var engelsmännen inte särskilt intresserade av att beblanda sig med ursprungsbefolkningen, som de slarvigt nog kallade ”indianer”. För att kunna rationalisera den etniska rensning man från engelskt håll tyckte sig behöva genomföra så myntade man begreppet *terra nullius. * Begreppet innebar att äganderätten till mark låg i det arbete som man lagt ned i att bruka jorden. Var det någon som gjorde anspråk på marken utan att bruka den var det fritt fram för engelsmännen att helt enkelt ta den. När den sen var ”engelsk” så försvarade man den förstås mot ”inkräktare”. Samma begrepp skulle komma att användas i Australien på 1800-talet för att genomföra en utdragen etnisk rensning av aboriginstammarna som bott där längre än någon annan kultur på jorden, i ca 60000 år.

Men viktigast för England var inte Nordamerika, utan den karibiska övärlden strax söder om Florida. Enbart Jamaica producerade mer än fem gånger så mycket värde än hela Nordamerika under tiden strax innan revolutionen. I Nordamerika hade man visserligen stora tobaksplantage, men tobak var inget gentemot den ”drog” som producerades i Karibien - socker.

Kickar

Socker är idag en sådan självklarhet för vår diet att det är svårt att föreställa sig att människor under större delen av sin historia ätit mat som innehållit väldigt lite socker. Men det är knappast på grund av att vår smak har förändrats - genetiskt sett bör ca hälften av alla människor ha ett starkt ”sötsug”, och här är vi lika alla andra däggdjur som i huvudsak äter växter; det är bara rena rovdäggdjur som inte har en preferens för söta smaker. Men länge var socker i ren form en ren lyx, och enbart reserverat för överklassen.
Men under 1700-talet kom detta att förändras, främst i England, som hade kolonier i Karibien, där sockerrören växte bäst. Socker, te, kaffe och tobak tillhörde stapelvarorna i handeln under denna tid, och alla har de gemensamt att de ger en tillfredställande ”kick” när de konsumeras. Men kaffet, som blev populärt i många länder, inte minst Sverige på 1700-talet var mer värdefull som en exportvara än att konsumeras i London. Höga tullar på kaffe innebar att det var väldigt dyrt att köpa i London, så istället nöjde man sig med te, som visserligen gav en något mindre kaffeinkick (kaffe innehåller minst 4 gånger så mycket kaffein som te, och beroende på hur det bryggs upp till 20 gånger så mycket). Te, en import från Englands kolonier i Indien, kunde dessutom sötas med sockret från kolonier i Karibien, och sötat te blev snabbt en modedryck i London. Såväl tobak som te ansågs dessutom vara nyttiga, jag rent av hälsobefrämjande - en rekommendation under denna tid var att hålla sig till minst 50 koppar te per dag, och vid behov kunde den dosen fyrdubblas (!).

Överallt där britterna verkade, på brittiska öarna, i Centralamerika och i Indien blev te populärt (ja, i Indien var det ju såklart redan populärt - det var ju här man från början odlade te), och eftersom det var populärt men samtidigt lite av en onödig lyx passade det utmärkt för staten att lyxbeskatta. Detta kom att bli en nyckelstrategi för Storbritannien: att odla råvaror i kolonierna, att förädla dessa (helst i England) för att sedan sälja varorna till andra delar av det egna imperiet. Dessutom kunde man göra detta med olika grader av tvång. Exempelvis kom det brittiska Ostindiska kompaniet att hamna i ekonomiska bekymmer i början av 1770-talet för att de hade spenderat för mycket pengar på utdelning till aktieägarna, samtidigt som de inte lyckats sälja av sina allt större lager av te.  Ca 7000 ton te riskerade nu att bli dåligt (te är trots allt en färskvara) och man behövde bli av med lagren per omgående för att företaget inte skulle gå i konkurs.  Nu var det tur att man hade tillgång till en mängd marknader i sitt imperium. Telasten skickades till Nordamerika, och samtidigt gavs företaget mer eller mindre monopol på tehandeln. Dessutom beskattades detta te (även om skatten sänktes betydligt under åren fram till 1773), så kolonisatörerna i Nordamerika var inte bara tvungna att köpa sitt te från kompaniet istället för den som sålde till bäst pris, utan var ovanpå detta tvungna att betala skatt för privilegiet. Detta satte igång en process som skulle komma att förändra imperiet, och världen, i dess grundvalar, och allt hade med skatter att göra.

Kolonisatörerna i Nordamerika levde inte den kanske lite karga och strävsamma tillvaro som man lätt föreställer sig. I själva verket var invånarna i exempelvis New England (norr om dagens New York) förmodligen de rikaste i världen, med en BNP som matchade Englands, men utan de stora klyftor mellan fattig och rik som präglade moderlandet. Man levde bättre, bodde bättre och åt bättre som kolonisatör än vad man gjorde på de brittiska öarna. Allt detta dessutom utan att betala skatt - skatten i kolonierna uppgick till 1/26 av skatten i hemlandet. Detta börjar låta lite märkligt - brukar inte amerikanarna hävda att det just var de höga skatterna som gjorde att man ville ha representation i parlamentet i London? Detta argument håller inte vid en närmare undersökning - skatterna i kolonierna var minimala, och de bara sjönk under 1770-talet. Inte ens 1773, ett år som vi snart ska se skulle gå till historien, var skatten på exempelvis te särskilt hög. Den stora last av 7000 ton te som ostindiska kompaniet ville bli av med och som nu seglade in i Bostons hamn var faktiskt billigare än te någonsin hade varit i kolonierna. De som protesterade mot detta ”tvång” att handla imperiets te var inte vanliga konsumenter - för dem fanns inget billigare eller bättre te att få tag på. Istället var de stora förlorarna i sammanhanget de som brukade kunna underhugga (ta mindre betalt) konkurrensen - Bostons rika smugglare. Dessa ordnade så att ett gäng kolonisatörer - för säkerhets skull utklädda till indianer - tog sig ombord på skeppet och vräkte ner telasten i Bostons hamn. Te till ett värde av ca 18 000 brittiska pund förstördes, och aktionen brukar räknas som början på det krig som skulle innebära att imperiet förlorade Nordamerika. 

Det hela handlade såklart inte om te. Inte heller kom incidenten att kallas the Boston Tea-party under den tid då den inträffade (namnet kom till långt senare, först 1834). Inte heller handlade det om skatter - det fanns knappast en bättre plats på jorden ur det hänseendet än kolonierna i Nordamerika. Tvärtom handlade det om att skatten *sänkes* - något som kunderna säkert uppskattade, men som skapade obalans i ekonomin i området (mest på grund av att smugglare bedrev en svart handel med exempelvis te). Detta underströk det faktum att kolonierna inte fick vara med att bestämma över sin egen ekonomi - trots att de var med och finansierade staten via skatterna, även om de nu var mest symboliska i omfattning.  Te var dock en bra symbol för allt det kolonisterna hade kommit att avsky: det var en utrikisk dryck (redan på 1700-talet ville man ”köpa amerikanskt”), och många ansåg det suspekt att dricka den. Det fanns också ett uppenbart rasistisk drag i propagandan mot te: tebalarna packades nämligen av att stampas barfota av kinesiska arbetare, något som ansågs sprida kinesiska löss till det Nya Landet. Det var också en symbol för de ostindiska kompanierna, som stod för monopol och inte frihandel. Men när revolutionen väl var över, självständigheten utropad och befolkningen enad var det en obekväm del av historien. Det som i själva verket handlade om att kolonialmakten under flera år gått kolonisterna till mötes och stadigt sänkt skatterna, och att ett gäng smugglare på grund av detta iscensatte en våldshandling som innebar såväl omfattande skadegörelse som grov misshandel passade inte riktigt in i bilden det nya landet USA ville skapa av sig själva. Därför började man skriva om historien, göra händelsen mer till ett försvar från amerikanarna, som försökte freda sig från en grym och kompromisslös stat. Man kom att kalla händelsen för ”the Boston Tea Party” för att ge den en air av uppsluppenhet, en fredlig protest som slogs ner med våld. I själva verket var det precis tvärtom, men när väl barn börjat lära sig den tillrättalagda versionen, hade den visat sig omöjlig att utrota från den amerikanska folksjälen.

 


Industrialiseringen